Jungmansträning på Ostindiefararen Götheborg

Senaste helgen blev något helt utom det vanliga. Och innebar bland annat en lite annorlunda form för klättring – för visst kan man klätterträna helt utan vare sig klättervägg, glaciärer och berg. Att spendera senaste helgen på en av världens häftigaste skepp – Ostindienfararen Götheborg var verkligen en fantastisk upplevelse på så många sätt – och när man gick där ifrån var man ju även utbildad till en fullfjädrad jungman!

 

ostindiefararen Götheborg
Vackert… och snyggaste häcken jag sett på ett bra tag ja 😉

ll

Jag är ju inte helt ovan med sjölivet – där jag kommer från i Norge finns det ju mestadels bara berg och hav att röra sig på – (och därinnimellan har vi människor klöst oss fast med lite hus här och vär bland slingriga smalvägar).

3 somrar på rad arbetade jag som purser ombord på diverse motordrivna fartyg ute på fjordarna – och så har ju förstås var och varannan på ön dessutom någon form för båt – fast att kliva ombort på ståtliga Ostidiefararen Götheborg i helgen var ändå en helt ny värld!

En uppsjö av nya ord, rutiner, göromål, regler och intryck att hålla reda på och lära sig – på det riktigt goa gamla sättet. För det att hålla igång ett sådant maffigt skepp som detta är verkligen ett hårt och skitigt arbete… men dock inte minst roligt och givande … dagarna till ända – and we sure loved it all!   🙂

 

klättersele
Liknar något på klätterselen jag har hemma – fast dessa är mer omfattande och går även längsmed axlar och rygg

kk

Ni som har följt min blogg ett tag vet ju att jag så ofta jag kan utmanar min höjdrädsla – och jungmankurset innebar förstås att man bl a klarar av att klättra upp i riggenr, förbi “puttingvant” (överhäng) och ut på rået – och inte nog med det – man skall ju också utföra matnyttigt arbete när man väl står där uppe i höjden. (Riggen hanteras helt och hållet med muskelkraft och inga moderna hjälpmedel)

Lite läskigt till en början, oh yeah.., men när man först vänjer sig så e det jättekul! Det handlar ju oftast om att bli van med  höjden oavsätt vart man nu klättrar i världen … samt att ha lite “djävlar anamma” i tänket 😉

ll

klättra upp i riggen
Upp i riggen, över puttingvant och ut på rået – lättare sagt än gjord när fingrarna var numna av kylan första dagen – men det gick för fan bra!

ll

I våra stilla sinn tänkte vi på hur det en dag kommer kännas att stå högt där uppe väl ute på havet i vågor och spikregn och jobba – än vet vi ju inte helt, vi vet bara att tack vare skeppets duktiga besättning, crew & jungmänens teamwork så vi kommer klara av det den dagen det är dags! 🙂

 

ll

Ostindienfararen Götheborg
Jag har fått en ny fetisch – vackra väldoftande hamparep i olika format – som vi även fick lära oss att göra på det gamla sättet

 

LL

Man saknar redan den där tjärdoften, goda maten, klunkandet från sjön och alla de trevliga människorna man mötte – får väl nosa lite på mitt lilla provisoriska “hampaskärp”  som fick följa med hem som ett litet “tjärt” minne.

hampa skärp
Hampaskärpet förhindrade en överdriven zagging på byxan – knuten är min helt egna knepiga version och har inget med sjömansknutar att göra ..hi..hi 😉

LL

Många av oss som varit på dessa utbildningshelgerna drömmer  nu självklart om att bli antagna till en av seglingsetapperna under Expedition China 2014.. ja man korsar både fingrar, tår och hår just nu.

Det återstår å se vilket, vart och när man får chansen att mönstra på detta eller ett liknande skepp – ja det kanske blir snarare än man tror… håll till godo folkens 😉

Isklättring på Sólheimajökull glaciär + restips

Sista dagen på Island spenderade jag på Sólheimajökull glaciärarm der vi också isklättrade. Vid hjälp av isyxor och stegjärn knallade vi runt på glaciären bland kravasser, hål och istorn tills det blev dax för det jag var kommit för, själva isklättringen.

ll

Det går i svart/vitt /blått på denna glaciär inbäddad i vackra gröntäckta bergsformationer – kommer det enbart att finnas en issjö här inom kort?

isbre klatring

ll

Vår ena klätterguide blev riktigt upprymd när 5 av oss anmälde oss till att lämna resten av gruppen och följa med honom till en något svårare och isblå klattervägg med lätt överhäng. Jag var enda tjejen och mina “halvstela” hiking-skor var förstås inte det perfekta för isklättring, men jag ville då forsöka anyway.. för inte ville väl jag missa chansen att klättra i denna eftertraktade blåisen.

Efter lite provhackning med 2 isyxor (visst känner jag att ena axeln fortfarande har dålig kraft) så hittade man rytmen och klev sakte men säkert uppåt, och äntligen förbi överhänget gick det ganske lätt upp till topps innan man fick luta sig bakåt (the most scary part) och stegade ner igen så nesta man fick gå upp.

ll

Snart till topps på finfina isblåa klätterväggen – kolla vilken ypperlig is!

Isklättring lissfit solheimajokull glaciär Island

llll

Tappade också min vatteflaska ner i en bäck som snabbt drog den med sig in i en istunnel – vi skojade om att flaskan kommer dyka upp fram igen om drygt 1000 år, nestan som ismannen Ötzi – fast, om glaciären fortsätter dra sig tillbaka i den snabba takten den gör idag på grund av klimatändringar, så pluppar den nog fram igen lååångt tidigare, om inte redan.

 

Djävligt nöjd, glad samt något shaky väl nere igen.. höjdrädslan fick sig ännu en smell på käften.. who..hoooo!  😀 

Isklättring på Sólheimajökull glaciär

ll

lNågra restips “on-budget” på Island:

Genom att fixa och planera sin egen resa så långt det går så blir det alltid billigare än att ta en dyr “färdigpackad” resa (och så mycket roligare att göra själv, e ju halva resan!) – det finns många sätt att spara på om man letar lite på nätet, och jag spenderar hellre kronorna på upplevelser och erfarenheter än att t ex betala för ett dyrt hotel man ändå bara skall sova på.

Resa:

T/R med Icelandair i högsesongen ligger på 3000 SEK, utanför sesongen sjunker det til ca 2000 SEK.

Boende:

Det är inte billigt att bo på hotell här, så har du ett ok tält lever du mycket rimligt …och inte minst ganska mysigt. Jag bodde på Reykjavik campsite och betalade ca 70 kronor per dygn för min tältplats. Där hade jag tillgång till bl a gratis internet, dusch/toa, kök m/kokvrå, “tour-desk” samt allt nedan.
För brevid ligger Reykjavik City Hostel som var ett riktigt bra ställe att crasha natten innan man åkte hem (så slipper man stå upp vid 4 om natten och packa tält) – en natt kostade ca 198 SEK per natt i 4-pers rum  (man kan be om tjejrum) och en bra frukost ca 80 SEK. Här finns allt man behöver och lite till – och inte minst riktigt bra sevice och hjälp från de som jobbar där. Här kan du även ställa dina grejer mot en liten summa medan du är ute på t ex trekking.

I närheten finns även ett badland, flera mataffärer (och en glassbar) – och nestan alla 4wheels/bussar till exkursioner samt flygbussarna stannar utanför dörren till campsite/hostel.
På ca 25 minuter går du in till stan längsmed havet.

lNattliv/Käk: 

Vi hann testa coola Dillon whyskeybar som på kvällen bjöd på grymmt bra live-musik, iskall isländsk öl och ginger-whisky. Och vill du slappna av i mysig atmosfär och njuta smarrig Fish & Chips vill jag rekommendera supermysiga och riktigt serviceinställda brasseriet Scandinavian

Bergstoppen Piz Boé – I did it!

De flesta som inte känner av höjdrädsla har ofta svårt att förstå hur jobbigt det känns för en som lider av detta och vilken påfrestning man går igenom för att nå sitt mål. Jag låter oftast inte höjdrädslan hindra mig från att göra något jag verkligen vill och drömmer om. Så igår trotsade jag återigen detta – och med lite lugnande hjälp och tålamod från min pojkvän gick jag segrande ur fajten! En ganska så personlig och 3152 meter hög seger för mig… man får lova att bjuda på lite glädjeståror då – it was SO worth it!  😀

ll

Här har ni mig på väg upp branta Forcella Pordoi igår.

ll

Vi startade dagens fjälläventyr med att vandra uppåt från våran hotell Gonzaga – först upp till Passo Pordoi där vi bestämde oss för att tracka upp Forcella Pordio (stigningen finns med i Dolomites Skyrace-klippet) till Sella-platået istället för att ta linbanan som så många andra gjorde. Visst blev det en tuff och flåsande färd uppåt – och riktigt brant också kan jag lova, men oh my lord vilka vyer man fick i belöning! Finns inte en chans att visa riktigt på bilden, you have to be there!

lMan önskades välkommen upp av söta fjällstugegrisen efter zig-zag stigen vid Forcella Pordoi

ll

Efter en kort paus vid Rifugio Forcella gick vi vidare i månlandskapet med blicken riktade emot Sella-massivets högsta topp Piz Boe som ligger 3152 moh. Där  uppe skulle vi få njuta av en 360 graders vy över de fantastiska Dolomiterna.

ll

Min stadiga klippa som med sitt lugn och tålamod hjälpte mig under dagen

ll

Uppstiginingen gick riktigt bra till en början, kabelvajrar här och där underlättade klättringen/scramblingen – men när vi närmade oss toppen där underlaget var löst och inget speciellt att hålla i så kännde jag rädslan bli ganska stark – helt enkelt rädd för att min balans på något sätt skulle svika mig i höjden, samt medvetenheten om min bara halvt fungerande arm – men självklart kunde man inte vända nu …bara att ta ett pår djupa andedrag, bita ihop och ta sig sista biten upp – och ganska så oelegant kunde jag till slut krypa över kanten av Piz Boe bergstopp  med ett stort leende skratt

ll

ll

Meeen… what goes up, must come down… efter en vy- och spaghettipaus på fjällstugan Capanna Piz Fassa så väntade nerstigningen – vilket jag tycker är värst. Fick tips av hjälpsamma hikers om att ta den andra vägen ner igen från toppen, vilket vi gjorde. Stigen känndes visserligen något lättare, dock ganska brant vissa ställen med löst underlag och småstenar igen som jag inte klarade lita 100% på, så det gick saaakta ett tag kan jag lova – när vi kom till en bergsvägg med Via Ferrata-kabel blev jag faktiskt lättat då man fick hålla i vajrar och trippade längs den loddrätta bergshyllan neråt … spelade ingen roll att det var högt ner här..  och känns nog lite mera som mitt sätt att ta mig fram på i bergen..  🙂

På med jackan – högfjällssolen är inte att spöka med – och vi glömde visst ta med solkrämen *ler*

ll

Sista “obstacle” var linbanan neråt från Sas de Pordoi – jag avskyr att stängas inuti sånt dingsar som hänger så högt uppe. Men ville vara schysst med min pojkvän som ju gick med på att tracka hela vägen upp med mig. Med hjärtbank, tåror i ögonen och ett klösgrepp kring en pelare slöt jag ögonen och började räkna banklängs medan linbanan gled neråt mot Passo Pordoi igen … och brydde mig inte alls om folks fundersamma blickar … hi..hi..

ll

Väl nere igen efter ca 5 timmars aktivitet var jag sjukt stolt, glad, solbränd och hög på endorfiner  – och firade med ett glass champagne och en iskall öl – vilket måste vara åratals sedan jag smakat!  What a day!