Salina volcano hike

What Stromboli offered in terms of godsmacking and brutal live volcanic beauty, the tranquil, laid back and lush Aeolian archipelago island Salina matched elegantly with her silent volcanos looming towards the sky. I spent a night at Isola Salina both the first and last day of my short trip – and the last evening became absolutely magic!

The amphitheatre-shaped “crater-town” Pollara, where half of the crater dropped below sea level after an eruption a very loooong time ago – the island is actually formed by six collapsed craters. ( If you take a boat trip by sea-side here you will see some awesome rock formations). 

Hiking the trail on Monte dei Porri in the first afternoon with a view towards the abandoned lighthouse Semaforo di Pollara – afterwards I walked back to the village Malfa again for a tasty italian meal and the last bus back to my stay in Santa Marina.

A starry night view towards beautiful Lipari island from Salina in the evening – I got a perfect spot to practice some night photo shooting

Hiking Monte Fossa delle Felci:

From Santa di Marina I could see the volcano peaks were covered with fog and rainy clouds where threatening. But this was the last chance to climb the volcano, so I packed my backpack and went up to the main road and jumped on the bus, which by the way is a pretty spectacular drive itself 😉

Your hotel will most likely give you an easy-to-read bus schedule and the driver will inform you the best he can in italian). After a bus change in Malfa, I jumped off at Santuario Santa Maria del Terzito (the driver will probably give you a hint) near the beautiful ValdiChiesa church in the valley that splits the Felci and Porri volcanos. (Take a look at the map link further below to localise the place and route).

Then I followed the signs upwards from the church. (It is possible to hike/climb up (and down) from several other places on the island if desired, but I think this one is the “main trail”).

I was so lucky with the weather, after clouds and rain it switched into a hot afternoon sun, but thankfully there are trees and bushes here and there along the trail up to hide behind from the sun – preferably when taking a sip from the water bottle. The trail is varied, but not so hard to hike, but it depends on your fitness. I think it took me about 90 minutes including photographing here and there. Closer to the summit you can follow a nice comfortable forest road for… a while – this is for sure not a small volcano crater.

The only people I met up there at the summit was a nice french couple, and they told me they climbed to the summit of Monte dei Porri-peak the day before, but the view from here was far better than from Porri. After photoshooting they rushed down to catch the bus, but I decided to not rush this and take the last bus – and had the whole panoramic view completely to myself …wow… this is not a view you want to leave!   

Totally alone up there for a whole magic hour with this incredible view from the Aeolian archipelagos highest point– the summit of Monte Fossa delle Felci  (962m) towards the regular cone of Monte dei Porri (860 m) .

View from my stay on Salina towards Isola di Panarea the first afternoon – so thankful that I once again found a good stay for a reasonable price – with a sea view and a wonderful helpful host. Italians = great hospitality!

Other travel posts with information and photos from my trips to the spectacular Aeolian Islands and Sicily:

I found the site below useful with some information about transport, hiking trails and an interactive map of Salina:

http://www.trasportisalina.it/index.php/en/mappa

Vulkanen Etna, Monti Rossi och Silvestri-kratrarna

5 dagar vid Etna, europas högsta aktiva vulkan, skulle gärna fått vara det dubbla, för detta gigantiska området innehåller så mycket coolt att utforska, se och uppleva. Trots att jag inte ögnade någon bättring från den jobbiga förkylningen förenn de sista dagarna på resan, så har vi ändå fått uppleva mestadelen av det vi gärna ville ..och lite till.

Ingen hårdare träning har det blivit, näpp – men gott om praktfulla fjällvandringar och mountainbiking i ett otroligt fascinerande landskap. Man blir rent av övervädligad av de enorma stelnade lavamassorna – nytt som gammalt – som Etna har spydd ut under alla åren och som samlat sig kring berget. Gott’a see it for yourself!

ll

Cykla i djup och lös lavasand? No fucki’n way!

ll

Vi hade riktigt flyt och hakade på en “topptur” upp till Etna på 2900 moh med guide en solig morgon – längre får man inte gå på grund av faran för explotion. Ett mäktigt syn att se rök, ånga och svavel välla ur toppkrateret. Solen glittrade, med vinden var milt sagt iskall nu i november, så det var djävligt skönt att kunna gräva bort lite lavasand och värma upp iskalla rumpan i den redan uppvärmda gropen 😉

Vi skippade linbanan och vandrade ner igen – en sjuhelsikkes kul grej att vassa i brant och djup lavasand neråt mot lite värmare förhållanden – vore kul att prova med snowboards neråt dessa släntar – några hade redan provad med en dörr där ..hi..hi.

ll

Ena dagen hyrde vi ett par vrålgamla odämpade mountainbikes (jag får visst alltid en gul jävla banan) och cyklade runt på ca 1900 m och ner för en snabbkik på lavagrottan Vescovo samt den längsta lavatunnellen Tre Livelli (1150 m) – man får ha med sig klätterutrustning (och gärna guide) skall man komma helt ner i sistnämda tub. På väg ner igen till Nicolosi kom det så mycket dimma att vi knappt såg ett par meter framför oss – trrrrollsk stämning. Pannlammpornas röda ljus gjorde oss iallafall lite mera synliga för alla som bilade.

ll

Silvestri-kratrarna bjöd på vackra färger, vyer och stenar – trollsk i dimman som plötsligen vällde in och packade in hela Etna-massivet, medan sommartemp och sol rådde precis nere i stan Catania. Etna har visst sitt egna mikroklimat. Det förekom visst även en  jordbävning  som varade i kring 10 sekunder medan vi var där uppe sista dagen i dimman – men vi kännde inte så mycket till det – möjligens för att vi just då befann oss på väg upp norra Silvestri-kratren på riktigt mjukt underlaget.

ll

Vi bodde vid foten av Etnas nationalpark, i Nicolosi, och här fanns den underbara lilla pärlan Monti Rossi nära tillhands – en tidigare vulkan och ett litet paradis för alla som tokgillar att springa, promenixa och cykla i vackra varierade omgivningar täckt med höga träd. Här finns spår som går både brant uppförs och nedförs, stora långa trätrappor att stega i – eller raka spåren runt hela berget i minst 3 olika höjder – bara att välja hur man ville ha det –  alltid med ett underbart mjukt och bekvämt underlag och spektakulära vyer. Go there!

ll

Färgkontrasterna kring Etna är en dröm för oss som gillar att fotografera; mörk röd eller glittrande svart lavasand och stenar, Etna i höstskrud, sol & blå himmel eller tjockaste dimman – allt har sin charm. Vi tog inte med vårt systemkamera den här gången, men ett litet kompaktkamera samt lilla Contour sportkameran fångade ändå några fina klipp.

ll

lNågra snabba restips för kost- och träningsfreaks:

Ta med proteinpulver och proteinbars – i Italien saknar jag oftast att få i mig nog proteiner i maten

Hyr rum/lägenhet med kitchenett eller köksvrå – så undviker du att leva på sockrad juice, croissanter, pizza och kakor, ja om du inte gärna vill förstås

Att åka i november har sina för- och nackdelar: Du slipper massor av turister, värsta hettan og får billigare boende – i lågsesongen är dock allt inte öppet och det kan regna mer

Ta tåget: Billigt, bekvämt och ganska punktligt (jämfört med SJ 😉 )

Vulcano’s Fossa-krater

På väg upp till Fossa-krateret över svart lavasand och röd kompakt jord – mot blå himmel och hav –  vackra kontraster! 

I strålande vackert väder åkte vi en kort sväng med hydrofoilen från Lipari över till ön Vulcano. Här  finns bl a vulkanen Fossa som fortfarande räknas som en aktiv vulkan.

lTake a walk on the wild side…dumdidumdidumdidi ♫ ♪

ll

För drygt hundra år sedan exploderade vulkanen och skickade några stackars fångar till himmels (de plockade svavel nere i krateret) tillsammans med delar av krateret. Svavelutsläppet har ökat de senare åren och det sägs att ett nytt explosivt utbrott kan ske (varje 110-30 år) – dock inte just den dagen vi var där *ler* Man får väl lita på mätinstrumenten som syns här och där.

llKrater-pose….. – eller halva “måken”

llll

Fantastiskt fridfyllt att bara få sitta där uppe och njuta den fantastiska vyn över havet och de Eoliska öarna. Med draken Fossa liggandes “brevid” mig, andandes och ångandes… och väntandes…

Hittade det största äpplet jag nåsonsin beskådat i en liten lokal affär – räckte gott och väl till lunch – puss!

ll

Svavelångan väller ut från massor av hål i vulkanberget för att “lätta på trycket” – och när vinden vände fick man flytta på sig för att undvika att andas in för mycket som kan vara giftigt – det stack rejält i ögongen om man inte var snabb nog… och vilken jävla stank! ha..ha.. 😀

Megaplåster på såret: Missade halvmaran ja – men hoppande glad för att jag istället fick uppleva denna dag!  

ll

Det var egentligen en klättretur upp till Stromboli (by night) med sin kontinuerliga lavastöm som  lockade oss ut till de Eoliska öarna – men utanför sesong blev det svårt att hitta en guide som kunde ta oss med helt upp (där får man nämligen inte gå på egen hand). Vi får nog prova igen under högsesong.

Nu drar iallafall vi vidare till the ‘Friendly Giant’ (ja du får väl googla lite då) 😉

Lipar på Lipari

Är det något som är säkert som amen så är det att det inte alltid blir som man tänkt.

Innan vi åkte iväg till Italien hann jag få klar anmälan till halvmaraton-loppet under Maratona di Palermo på Sicilien som går av stapeln nu på söndag. Både betalning och bekräftan, hälsointyg med EKG-test  och hotellbookningar var fixad och klart.

Freaking out at Lipari??

 

ll

Halvmaran på Sicilien har varit min morot under de senaste månadernas träningspass och jag har verkligen sett fram till att få göra den i Palermo. Men någonstans på vägen från Rom -> Palermo ->Milazzo och vidare med hydrofoil ut till vulkanön Lipari hann jag snappa upp en fankens förkylning 😦

2 dagars vila från träning har det blivit, och fortfarande krasslig bestämde jag mig till slut för att inte åka tillbaka till Palermo för halvmaran – känns lite som ett nederlag just nu – och man blir självklart både ledsen och tårögd att få avbooka ett delmål och “höjdpunkt” i min träning. Ändå så vet jag ju att det hör till ett aktivt tränings- och tävlingsliv att det inte alltid går vägen med det man planerar.

Finns möjligens en drös andra där ute som ändå hade genomfört sitt lopp av någon anlending – men sånt skiter ju jag i. Skall jag verkligen stå för mitt syn på det att vara hälsosam  innebär det också att inte utsätta kroppen för större påfrestningar när den kämpar för att bli frisk.

Hälsan kommer först – basta finito! 😀

Men man går lite på väggarna när det kliar i kroppen efter vila

Som tur är finns det ju andra morötter att se fram till här på underbara Sicilien – för vi åkta såklart inte ner hit enbart för att jag skulle få springa min första halvmara, det finns ju ändå gott om dessa lopp att välja på framöver ….får jag väl trösta mig själv med då.

Nu vill jag bara bli helt bra igen och plocka nya äventyr som väntar!

Ses & hörs snart … I guess

Bergstoppen Piz Boé – I did it!

De flesta som inte känner av höjdrädsla har ofta svårt att förstå hur jobbigt det känns för en som lider av detta och vilken påfrestning man går igenom för att nå sitt mål. Jag låter oftast inte höjdrädslan hindra mig från att göra något jag verkligen vill och drömmer om. Så igår trotsade jag återigen detta – och med lite lugnande hjälp och tålamod från min pojkvän gick jag segrande ur fajten! En ganska så personlig och 3152 meter hög seger för mig… man får lova att bjuda på lite glädjeståror då – it was SO worth it!  😀

ll

Här har ni mig på väg upp branta Forcella Pordoi igår.

ll

Vi startade dagens fjälläventyr med att vandra uppåt från våran hotell Gonzaga – först upp till Passo Pordoi där vi bestämde oss för att tracka upp Forcella Pordio (stigningen finns med i Dolomites Skyrace-klippet) till Sella-platået istället för att ta linbanan som så många andra gjorde. Visst blev det en tuff och flåsande färd uppåt – och riktigt brant också kan jag lova, men oh my lord vilka vyer man fick i belöning! Finns inte en chans att visa riktigt på bilden, you have to be there!

lMan önskades välkommen upp av söta fjällstugegrisen efter zig-zag stigen vid Forcella Pordoi

ll

Efter en kort paus vid Rifugio Forcella gick vi vidare i månlandskapet med blicken riktade emot Sella-massivets högsta topp Piz Boe som ligger 3152 moh. Där  uppe skulle vi få njuta av en 360 graders vy över de fantastiska Dolomiterna.

ll

Min stadiga klippa som med sitt lugn och tålamod hjälpte mig under dagen

ll

Uppstiginingen gick riktigt bra till en början, kabelvajrar här och där underlättade klättringen/scramblingen – men när vi närmade oss toppen där underlaget var löst och inget speciellt att hålla i så kännde jag rädslan bli ganska stark – helt enkelt rädd för att min balans på något sätt skulle svika mig i höjden, samt medvetenheten om min bara halvt fungerande arm – men självklart kunde man inte vända nu …bara att ta ett pår djupa andedrag, bita ihop och ta sig sista biten upp – och ganska så oelegant kunde jag till slut krypa över kanten av Piz Boe bergstopp  med ett stort leende skratt

ll

ll

Meeen… what goes up, must come down… efter en vy- och spaghettipaus på fjällstugan Capanna Piz Fassa så väntade nerstigningen – vilket jag tycker är värst. Fick tips av hjälpsamma hikers om att ta den andra vägen ner igen från toppen, vilket vi gjorde. Stigen känndes visserligen något lättare, dock ganska brant vissa ställen med löst underlag och småstenar igen som jag inte klarade lita 100% på, så det gick saaakta ett tag kan jag lova – när vi kom till en bergsvägg med Via Ferrata-kabel blev jag faktiskt lättat då man fick hålla i vajrar och trippade längs den loddrätta bergshyllan neråt … spelade ingen roll att det var högt ner här..  och känns nog lite mera som mitt sätt att ta mig fram på i bergen..  🙂

På med jackan – högfjällssolen är inte att spöka med – och vi glömde visst ta med solkrämen *ler*

ll

Sista “obstacle” var linbanan neråt från Sas de Pordoi – jag avskyr att stängas inuti sånt dingsar som hänger så högt uppe. Men ville vara schysst med min pojkvän som ju gick med på att tracka hela vägen upp med mig. Med hjärtbank, tåror i ögonen och ett klösgrepp kring en pelare slöt jag ögonen och började räkna banklängs medan linbanan gled neråt mot Passo Pordoi igen … och brydde mig inte alls om folks fundersamma blickar … hi..hi..

ll

Väl nere igen efter ca 5 timmars aktivitet var jag sjukt stolt, glad, solbränd och hög på endorfiner  – och firade med ett glass champagne och en iskall öl – vilket måste vara åratals sedan jag smakat!  What a day!

Godsmacked av Dolomiterna

Vy mot Passo Pordio och  lite av Marmolada

ll

Har bara inte ord för hur otroligt vackert och ståtligt fjällmassivet Dolomiterna är. Efter gårdagens lååånga resa via Venezia, Belluno och Arabba befinner oss just ni mitt i hjärtat av Dolomiterna i Italien, två stenkast från Canazei.

Vi ankom i ösregn på beksvarta natten efter fan-vet-hur-många-zig-zag-svängar med Dolomitibus, och vaknade till strålande morgonsol och den mest underbara panoramavy vi någon sin sett, från alla rum och fönster i den finemanga lägenheten vi fick utdelad.. visst är vi vana med höga berg och vackra dalar från Norge … fast det här gjorde oss completely godsmacked!

ll

2 happily godsmacked mountainbikers & La Locomotiva 

ll

Idag lånade vi två gamla mountainbikes gratis (totalt befriade för allt som heter dämpare) från hotellet vi bor på, fixade lite på dem och rullade iväg neråt hisnande svängiga vägar – vidare upp branta trailspår (här var vi tvungna att gå) via praktfulla Sassolungo och Passo Sella innan det bar utför igen… och så upp igen xx-antal “helsvängar” till hotellet –  ja här går det antingen uppåt eller neråt *ler*

ll

Nestan som att som att springa på månen…

ll

På kvällen luffade jag en runda uppåt fjällsidan vi bor i – det gick såklart non-stop i uppförsbacke..  och väl uppe på toppen kunde jag förtjust beskåda den vackra solnedgången sänka sig över bergen som omger oss .. och tränade mig på försiktig löpning i nerförsbackarna på väg tillbaka igen medan söta alpmurmeldjuren tjöt högljudda varningar här och där.

Galet gött med en snabb dusch efteråt följd av lite italiensk recovery-food de lux! Och så var det plötslig dags att sova igen …så här snabbt får ju inte tiden gå! 😀

Venezia

Jahhh..då har vi landat i härliga Venezia och haft en alldeles underbar eftermiddag med sol och värme. Vi tog såklart vaporetton från flygplatsen, och efter incheckning har vi strosat runt hela eftermiddag och kväll bland vackra gamla byggnader och förvillat oss in i en massa spännande bortgömda bakgator – känns så trygt att gå här även sent på kvällen 🙂

Och sååå skönt att det inte finns bilar hâr – bara en massa häftiga snygga båtar, och det gillar ju jag som kommer från en liten ö ute i norska havgapet. Och alle de små härliga cafeer man kan sitta och glassa på, få bra service och god kaffe medan man kikar på folklivet – ja det slår verkligen Paris cafekultur med hästlängder!

Imorn bär det dock vidare – för Venezia är faktiskt inte vår slutdestination – men vi kommer ju tillbaka hit på väg hem igen. Skickar även en tacksam tanke till mitt supersnälla ex som sköter både barn, hem och katter medan vi är borta – vi skall nog hitta något i taxfreen som du gillar 😉

Då hörs vi snart från vårt huvudresmål!

❤ Sardinia ❤

Buonasera amici miei! Ja just nu njuter vi livet på den härliga italienska ön Sardinien. Dieten är satt på “on-hold” – man har inte en chans emot den läckra maten Sardinien är känf för  ;o)  Bjuder på några snabbilder från de senaste dagarna, många fler bilder (175 st)  finns nu i våran Fotoalbum ❤ Sardinia ❤ för de som vill se mer.

Ganska så varmt här i stekheta solen.. då e det skönt att få svalka sig i kristallklara Pittalongu-stranden eller håller sig vid sköna panorama-poolen på våran hotell…inget fel på utsikten därifrån kan jag lova…

hh

Lördags kväll-mood på våran balkong – tänk vad sjukt glad man kan bli över att få serverad bästa biffen man ätit sedan Argentina-biffen ifjol julas…

jj

Jo, styrketräningen e också “on-hold” just nu – men lite jogging brukar jag ju få till på semesterresorna också… igår morse vaknade jag vid halv 6 på morgonen och stack till slut iväg på en liten joggrunda när solen också vaknade – det blev med livet som insats… inte bara bara att jogga här inte!! Trodde antingen jag skulle bli sjuten eller påkörd under joggrundan ..ho..ho ;o)

gg

En av de fina stränderna här i Olbia; kristallklara Pittulongu-beach. Förstår gott att många tycker Sardiniens sagolika stränder är nån av de bästa i hela Medelhavet. 

hh

Resten av bilderna finns nu i ett FB-fotoalbum från ❤ Sardinia ❤ med många flera Sardinien-bilder – kring 175 st.  A presto! 😀