Gårdagens morgonlöpning gick väl så där hyfsad faktiskt .. höll inte riktigt den tiden jag satt, och låg lite efter, förbaskat vad picky jag kan vara! Orsaken ligger med stor sannolikhet i mitt grava träningsverk efter helgens massiva benpass – hujedamej vad ont efter flera veckors uppehåll, nestan så man ville ta en smärställande för detta, men de får jag ju spara tills när axeln och armbågen bråkar som värst. Att man fan inte kan hejda sig när man ju vet det kommer bli extra av allt efter ett uppehåll *skratt*
ll
Låååångt skönare kändes det tidigt imorse när jag kunde trilla iväg på en skön 3-milare med cykeln - morgonmeditation både för kropp & knopp!
ll
På talas om axeln - ja det e en bra konstig sjukdom jag fått (det är inte en skada) – jag kan altså cykla downhill, klättra, bestiga fjäll, tävla i MTB och springa (bara jag inte ramlar förstås) men fy f.. om jag t ex spontant viftar bort en geting eller sträcker armen i pytte lite fel vinkel – åh vilken überjävlig smärta!
Jag måste även ha hjälp med att få av mig mina svettiga tränings-BH’s och linnen samt till att raka armhålan, och även t ex svårt att ta på mig en jacka eller ryggsäck.. ja helt enkelt något funktionshindrad kan man seja. Kan även lite trist konstatera att jag heller inte kan göra en vanlig body-fitness frontposering, och det är totalt omöjligt att få till en enkel front biceps-pose ala byggare eller lyfta armen upp över axelhöjd överhuvudtaget … så det att tävla i body fitness är uteslutet ett bra tag framåt.
Idag under eftermiddagens mage- och axelpass fick jag också helt ge upp att köra lätta axelpressar i Smith.. (har jag stelnat ännu mer???) och surade runt lite på gymmet i letan efter en okej ersättningsövning. Funderade på hur det kommer gå med min lilla kära muskelmassa jag i så många år har kämpat mig fram till..
Jag brukar inte posta gamla deffbilder – men här ni ändå en stolt och frisk ”axelbild” från 2009 BF-tävling – sista gången det då?
ll
Trots detta hinder så ser jag faktiskt ganska så ljust på mitt träningsliv och mina träningsplaner, ja, för ibland händer det ju att en dörr eller två stängs framför näsan på en – så att man äntligen ser och öppnar en ny. Det har jag nu fått göra- och det känns både pirrigt och spännande, och nestan som en liten befrielse…
En liten gladnyhet är också att jag äntligen skaffat mig tid hos någon som kan det mesta om att tillfriskna idrottande kroppar – vilket jag hoppas kan bli ett bra stöd efterhand som löpdistanserna blir längre.
Life isn’t about what happens to you, it’s about how you handle what happens.
Makes sense alright….
